Till en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.
Vad de hade tvistat om, hade de sedan glömt, men vad de aldrig hade förgätit, var, att när de grälade som värst, hade de hört en tydlig och långsam knackning mot stenen, som de sutto på.
De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på detta.
Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.
Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade åt de andra, att de skulle stanna och vänta på honom. Han steg ner ur åkdonet, klättrade över kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen bredvid brodern.
Per Olofsson sade då genast:
— Du sålde gården, du Björn.
— Ja, svarade Björn, jag har gett allt mitt till Gud.
— Ja, men detta var inte ditt, inföll brodern stilla.
— Var det inte mitt?
— Nej, det var ättens.
Ljung Björn svarade inte, utan väntade tyst. Han visste, att då brodern hade tagit plats på den stenen, var det för att tala fredsord. Han var inte rädd för vad Per skulle komma att säga.
— Jag har köpt igen gården, sade nu brodern.
Ljung Björn ryckte till.
— Kunde du inte tåla, att den gick ur släkten?
— Jag är inte nog rik att göra sådant bara fördenskull, svarade brodern.
Björn såg frågande på honom.
— Jag gjorde det, därför att du skulle ha något att komma tillbaka till.
Björn fick strupen full av gråt och började snyfta.
— Och för att dina barn ska ha något att komma tillbaka till.
