Björn lade armen om broderns hals och smekte honom.
— Och för min kära svägerska, sade Per, det blir gott för henne att veta, att hon har hus och hem, som står och väntar henne. Det gamla hemmet ska alltid stå öppet för vem som helst av er, som kommer igen.
— Per, sade Björn, sätt dig opp i kärran där och far till Jerusalem, så stannar jag hemma. Du är mera värd att komma till det förlovade landet än jag.
— Å nej, sade brodern och smålog, jag förstår allt hur du menar det, men jag passar väl bäst hemma.
— Jag tror, att du passar i himmelen, sade Björn. Han lutade sitt huvud mot broderns axel. Nu får du förlåta mig allt, sade han.
De reste sig upp och skakade hand till farväl.
— Denna gången har de inte knackat åt oss, sade Per.
— Det var för märkvärdigt, att du gick hit och satte dig, sade Björn.
— Vi bröder har haft svårt att hålla fred, när vi har råkats på sista tiden.
— Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?
— Nej, det är jag, som blir ond, när jag tänker på att jag ska mista dig.
De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per tog Björns hustru kraftigt i hand.
— Jag har köpt Ljunggården, sade han. Jag säger dig det nu, på det att du må veta, att du kan komma tillbaka dit, när du vill.
Han tog på samma sätt det äldsta barnet i hand.
— Kom ihåg detta, du, att du har gård och grund att komma till, ifall du vill vända åter till hemlandet!
Han gick från det ena till det andra av barnen, ända tills han kom till Lill Erik, som bara var två år och inte kunde förstå vad han menade.
— Kom ihåg ni, alla barn, att tala om för Lill Erik, att han har gård och grund att komma till, när helst han vill vända åter!
Och det långa tåget drog vidare.
222
