När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit förbi kyrkogården, råkade det in i en stor skara av släktingar och vänner till de bortdragande, som ville bjuda dem farväl.
Där blev ett långt uppehåll, ty alla ville trycka deras händer och säga några avskedsord.
När de sedan åkte fram genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.
Det långa tåget körde långsamt framåt förbi människoskarorna, ända tills det nådde nämndeman Lars Clementssons hem. Där stannade det, och Gunhild steg ur för att gå in och säga farväl.
Gunhild hade bott på Ingmarsgården, alltsedan hon bestämde sig för att följa med till Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken på att hon skulle resa ifrån dem.
När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen människa syntes på gårdsplanen och ingen i något av fönsterna.
När hon kom fram till grinden, fann hon den stängd, men Gunhild tog en genväg över en stätta och kom in på gården. Förstudörren var också stängd. Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför.
Gunhild bultade ett par gånger, men då ingen kom och Öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.
I köket fanns ingen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte heller fanns det någon i lillkammaren.
Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ner klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck och penna stående där inne.
Hon fann inte bläcket genast, utan sökte i lådor och fack. Då stötte hon på ett skrin, som hon väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått det i brudgåva av sin man, och när
