Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande och betraktade dem oavlåtligt, men hon gjorde intet tecken åt någon av dem, och ingen kunde säkert säga vem hon var.
Hon följde dem ända till järnvägsstationen. Där väntade de att få se hennes ansikte. Men när de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om efter henne, var hon borta.
När det långa tåget av kärror och lastvagnar körde fram
genom socknen, såg man ingen gå och meja gräs ute på
fälten, och ingen hade tagit sin räfsa för att gå ut på
ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.
Den morgonen vilade arbetet, och alla människor stodo och hängde utmed vägkanten, eller ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa till vägs. Somliga åkte med en mil, andra två, men några ända till järnvägsstationen.
Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.
Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.
Gabriel Mattsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, och somliga voro så tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort.
Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.
Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i på samma sätt, som då sonen hade varit liten och han strävade för att utvidga sin egendom.
Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt
226
