upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.
En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna arbetet.
Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.
Hök Matts var just inte hungrig. Han tänkte dock, att han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.
Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tala om för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet. Han ville inte stanna och höra på henne.
Grannarna hade lagt märke till hur Hök Matts arbetade den dagen. De gingo ut och betraktade honom, de stodo stilla en stund och kommo in i stugan och berättade:
— Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett sträck.
Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ännu kunde ta ett steg, skulle sorgen bli honom övermäktig.
Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken i hagen var uppröjd, stenmuren hade vuxit, men alltjämt gick mannen där och släpade fram stenar, som kunde ha varit passande för en jätte att bära.
En och annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom.
Så kom mörkret, då man inte mer kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gärdsgården, stänkte gnistorna omkring honom.
Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom ur händerna. När han böjde sig för att ta upp det, föll han
