omkull. Han blev liggande på marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han somnat.
En stund efteråt kom han in i stugan. Han sade intet, tänkte inte på att komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.
Den långa raden av kärror och lastvagnar hade äntligen
kommit fram till järnvägsstationen.
Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles nybyggd. Den låg på en ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.
Runtom själva stationshuset var marken jämnad, där funnos en bred plattform av sten, stora avlastningsplatser och vida, tomma, oändliga grusplaner.
Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiateljé och ett hotell voro redan uppförda omkring grusplanerna, men vad som återstod av avröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.
Dalälven flöt fram även här. Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen.
Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av mörka, granskogsklädda höjder.
När de små barn, som skulle resa med sina föräldrar till Jerusalem, togos ur kärrorna på denna plats, började de bli illa till mods och begynte gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här vid stationen blevo de mera förtvivlade än någonsin.
De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flytta det över till en järnvägsvagn. Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter vad barnen togo sig för.
228
