Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade.
Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från stationen två och två, en stor och en liten. De gingo samma väg, som de hade kommit, över sandhavet och stubbmarken och älven in i mörka skogen.
Om en stund kom en av kvinnorna att tänka på barnen. Hon öppnade ett matsäcksskrin och ville ge dem mat.
Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par karlar måste gå och söka dem.
De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.
De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra.
Då måste karlarna springa för att hinna upp barnen.
Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan föllo omkull.
Då blevo barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.
— Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.
Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta gossen svarade:
— Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.
Och ännu länge, sedan barnen voro återförda till stationen och sutto i vagnarna, fortsatte de att gråta och klagade:
— Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.
