Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, skulle jag inte ha givit mig någon ro, förrän hon hade sagt ja.
Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. ”Detta gör mor med flit”, tänkte han. ”Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte kan.”
— Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trivdes, för det var fullt med folk inne i stugan, men när jag hade gått en bit bortåt lövhagen, kom hon efter mig. ”Kajsa”, sa hon, ”har du nyss varit hemma på Bergskog?” — ”Jag var där i förrgår”, sa jag. — ”Å, herregud, var du där i förrgår, och jag, som tycker, att jag inte har varit hemma på många år!” Det var inte lätt att veta vad jag skulle säga till henne. Hon var, som skulle hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, vad jag än sa. — ”Du kan väl gå hem och hälsa på”, sa jag. — ”Nej, jag tror aldrig jag kommer hem mer.” — ”Å, gå du!” sa jag till henne. ”Det är vackert där oppe, hela skogen är full av bär, det är rött av lingon på kolbottnarna.” — ”Kära då”, sa hon, och ögonen blev stora på henne, ”är det redan lingon?” — ”Ja, du kan väl komma ifrån en dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på bär?” — ”Nej, jag tror inte jag vill”, sa hon. ”Om jag går hem, blir det bara värre att gå tillbaka hit.”
”Jag har alltid hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna”, sa jag. ”Det är ett präktigt folkslag.” — ”Ja”, svarade hon, ”det är bra folk.” — ”Det är det bästa folket i socken”, sa jag. ”De är rättrådiga.” — ”Ja, det räknas inte för orätt att tvinga sig till en hustru.” — ”Klokt folk är det också.” — ”Ja, men de tiger med vad de vet.” — ”Säger de aldrig något?” — ”Det är aldrig någon, som säger mer, än vad som just är nödvändigt.”
Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: ”Ska det bli bröllop här eller hemma hos dig?” — ”Vi ska fira det här på gården, här är bättre utrymme.” — ”Se då till,
22
