högt rop av glädje, kom och kastade sig om hans hals och snyftade på nytt.
— Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon.
Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt honom.
— Vad säger du, Brita, har du längtat? sade han och var rörd.
— Jag ville väl be dig om förlåtelse.
Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och blev kall som en stenbild.
— Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå här längre.
— Nej, det är ju inte något ställe att stanna på, sade hon ödmjukt.
— Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen fram.
— Ja, det är där jag har min kista.
— Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något annat bud.
Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde, att han ville föra hem henne.
— Jag har fått brev från far i dag. Han sa, att du var med om att jag skulle resa till Amerika.
— Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara med mig.
Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blev mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärt att föra hem en sådan som hon till Ingmarsgården. ”Säg honom, att du far till Amerika! Det är den enda tjänst du kan göra honom”, sade hon till sig själv. ”Säg honom det, säg honom det!” eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon säga:
— Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De säger, att man får arbeta hårt där. Hon
