händerna för ansiktet. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka, sade hon och snyftade.
— Å, men stig nu ur! sade Ingmar.
— Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är inte god nog åt dig.
Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt häri. Han sade ingenting, men stod med fotsacken i handen och väntade.
— Vad säger hon? frågade mor Märta, där hon stod i förstudörren.
— Hon säger, att hon inte är god nog för oss, sade Ingmar, ty Brita kunde inte göra sig hörd för gråts skull.
— Och varför gråter hon? frågade gumman.
— Därför att jag är en så arm synderska, sade Brita och tryckte händerna mot hjärtat. Hon tyckte, att det ville brista av sorg.
— Hur? frågade gumman åter.
— Därför att hon är en så arm synderska, upprepade Ingmar.
När Brita hörde, att han upprepade hennes ord med kall, likgiltig röst, bröt med ens sanningen in på henne. Nej, aldrig skulle han ha stått så där och upprepat de orden för modern, om han hade tyckt om henne, om han hade haft ett spår av kärlek för henne. Det var ingenting att undra över längre. Nu visste hon vad hon behövde veta.
— Varför stiger hon inte ur? frågade gumman.
Brita bekämpade gråten och svarade själv högt:
— Därför att jag inte vill bringa Ingmar i olycka.
— Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. Låt du henne resa, Lill Ingmar! Du ska då veta åtminstone, att annars blir det jag, som far. Jag sover inte en natt under samma tak som en sådan där.
— Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig Brita. Ingmar svor till, vände hästen och hoppade upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte inte kämpa längre.
När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev besvärad av det och körde plötsligen in på en liten skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden. Den var stenig och backig, men väl farbar för enspännare.
32
