Just som han vek in där, ropade någon åt honom. Han såg sig om. Det var postbudet, som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, stoppade det i fickan och körde in i skogen.
Så snart han var så långt kommen, att ingen kunde se honom från vägen, höll han stilla och tog fram brevet. I samma stund lade Brita handen på hans arm.
— Läs det inte! sade hon.
— Ska jag inte läsa det?
— Nej, det är ingenting att läsa.
— Hur kan du veta det?
— Det är från mig, det där brevet.
— Då kan du själv säga mig vad som står i det.
— Nej, det kan jag inte.
Han såg på henne. Hon var blossande röd, och ögonen voro vilda av ängslan.
— Jag tror jag läser det där brevet ändå, jag, sade Ingmar. Han började bryta det. Då gjorde hon ett försök att rycka det till sig. Han höll emot och fick upp det ur kuvertet.
— Å, herregud, jämrade hon sig, ingenting ska då besparas mig! Ingmar, bad hon, läs det om ett par dar, då jag är på väg!
Han hade det redan utbrett och började ögna igenom det. Hon lade handen över papperet.
— Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen, som fick mig att skriva det, och han lovade behålla det och sända det till dig, då jag redan var ombord på ångbåten. Nu har han skickat av det för tidigt. Du har inte rätt att läsa det än. Låt mig bara komma bort, Ingmar, innan du läser det!
Ingmar gav henne ett vredgat ögonkast, hoppade ur kärran för att få vara i fred och ställde sig att läsa brevet. Hon var i likadant uppror, som hon hade kunnat vara förr i världen, då hon inte hade förmått driva igenom sin vilja.
— Det är inte sant, det, som står där. Prästen övertalade mig att skriva. Jag tycker inte om dig, Ingmar.
Han såg upp från brevet, gav henne en stor, förundrad blick. Då blev hon tyst, och ödmjukheten, som hon hade