— När jag såg på mor, tyckte jag inte jag kunde ge henne en sådan som du till sonhustru.
— Nej, det går inte an heller, Ingmar.
— Jag hade så mycken förargelse för din skull, ingen ville se åt mig, därför att jag hade ställt det så illa för dig.
— Nu tror jag du gör, som du sa nyss, sade Brita, du slår mig.
— Ja, det kan ingen människa begripa hur ond jag är på dig.
Hon satt tyst.
— När jag tänker på hur jag har haft det nu i dagar och veckor, började han på nytt.
— Å män, Ingmar!
— Ja, det är inte därför jag är ond, men jag hade ju kunnat låta dig resa.
— Höll du inte av mig, Ingmar?
— Nej då.
— Inte på hela resan?
— Inte ett ögonblick. Jag var bara led åt dig.
— När kom det igen?
— När jag fick brevet.
— Jag såg nog, att det var slut för dig, och det var därför jag tyckte det var en sådan skam, att du skulle få veta, att det hade börjat för mig.
Ingmar började skratta helt lågt för sig själv.
— Vad är det, Ingmar?
— Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan och blivit bortkörda från Ingmarsgården.
— Och det skrattar du åt?
— Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på landsvägen som skojare. Det skulle far se!
— Du skrattar i dag, men det går inte, Ingmar, det går inte, och det är mitt fel.
— Jag tänker det går, sade han, för numera bryr jag mig inte ett dyft om något annat än dig.
Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men han lät henne bara tala om gång på gång hur hon hade tänkt på honom och längtat. Han blev så småningom stilla som ett barn, som
36
