FÖRRA AVDELNINGEN
HOS SKOLMÄSTARNS.
I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde, skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade:
— Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.
Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också mycket noga med att fara till kyrkan varje söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta nära nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.
Men man får inte tro, att människorna gingo så mangrant i kyrkan, därför att de hade någon synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade efterträtt den gamle prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli road av en vacker predikan. När man sedan strävade hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte man: ”Vår Herre har nog lagt märke till att du har varit i kyrkan denna kalla dag.”
Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt något annat än just detsamma, som man hade hört honom säga alla söndagar, sedan han hade fått pastoratet.
