friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva socknen.
Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste sig och sköt fram till spisen en gammal länstol. I detsamma vände hon sig till sin man:
— Ska du säga det till honom nu i kväll?
— Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.
Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att få sitta vid brasan i ett varmt rum. Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde i själva verket aldrig finna en angenämare man än kyrkoherden, när han kom in så där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen till, man skulle inte kunna tro, att det var samme man, som hade så svårt att predika. Men talade man med honom om andliga ting, blev han röd i ansiktet, sökte länge efter orden och sade aldrig något, som var av vikt. Det enda kunde vara, ifall han fick tala om hur Gud styr.
Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade mycket glatt:
— Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.
Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom.
— Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?
— Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå, sade skolmästarn tvärsäkert. Missionshuset ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp.
— Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med bedrövlig rost.
For ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg och glad, nu hade han på en gång fallit tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det vore förbi med honom.
Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han
44
