hade levat om för mycket i ungdomen, så att han till sist hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig lik igen. Han glömde oftast själv, att han endast var en ruin av en människa, men varje gång han blev påmind därom, kom en svart förtvivlan över honom.
Nu satt han alldeles som död i länstolen, och ingen vågade säga något på en lång stund.
— Inte får kyrkoherden ta saken på detta sättet, sade skolmästarn äntligen och sökte göra sin röst mycket låg och mild.
— Tyst, Storm! sade kyrkoherden. Jag vet, att jag inte har varit någon framstående predikant, men jag trodde inte, att ni skulle vilja ta ämbetet ifrån mig.
Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga.
Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var stor skillnad på honom och kyrkoherden. Storm var en karl så lång som någon i Dalarne, han hade svarta lockar kring huvudet, hyn var så mörk som koppar och ansiktet skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid kyrkoherden, som var liten med insjunket bröst och kal panna.
Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå från företaget.
Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt. Han sade, att han var viss om att det inte kunde dröja länge, innan sekterismen trängde in i socknen. Och han sade, att det behövdes en plats, där man kunde få tala till folket på ett mera enkelt sätt, än som passade i kyrkan, ett ställe, där man fick välja sina texter, förklara hela bibeln och undervisa församlingen om betydelsen av alla de svåra ställena.
Hustrun tecknade åt honom, att han skulle tiga. Hon förstod, att prästen tänkte vid varje ord: ”Jaså, jag har inte undervisat, jag har inte gett skydd mot otron. Jag måtte vara
