bra dålig, då min egen skollärare, en man, som bara är en självlärd bonde, tror, att han predikar bättre än jag.”
Men skolmästarn teg inte, utan fortfor att tala om allt, som måste göras för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den.
— Men jag har inte sett till några vargar, sade prästen.
— Jag vet, att de är på väg, sade Storm.
— Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.
Han reste på sig där han satt i länstolen. Skolmästarns ord hade retat honom. Han blev röd i ansiktet och återtog något av sin värdighet.
— Kära Storm, låt oss inte tala mer om den här saken! sade han.
Han vände sig till husmodern och började skämta med henne om den granna bruden hon sist hade klätt, ty mor Stina var brudsäta i den socknen. Men bondkvinnan förstod all den förfärliga sorg över hans egen oförmåga, som var väckt inom honom. Hon grät av medlidande och kunde inte svara för tårarnas skull, så att kyrkoherden fick tala nästan ensam.
Hela tiden tänkte kyrkoherden: ”Ack, ack, att jag hade kvar min ungdoms kraft och förmåga! Då hade jag ögonblickligen kunnat överbevisa den här bonden om hur illa han handlar.”
Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.
— Hur har Storm fått pengar?
— Vi har bildat ett bolag, sade Storm, och han nämnde några av bönderna, som hade lovat hjälpa honom, för att visa, att det var sådana karlar, som inte ville skada kyrkan eller prästen.
— Är Ingmar Ingmarsson också med? sade prästen. Det var, som om detta hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson.
Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmodern och pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.
Så om ett ögonblick var han åter över skolmästarn.
46
