Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

DE SÅGO HIMMELEN ÖPPEN.

Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det vatten, som den våren bjöd på. Det kom regnande från himlen, det kom nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt starkare fart. Den var inte mörk och blank och stilla som vanligt, utan gulgrå av allt det jordblandade vattnet, som strömmade ner i den, och så, som den kom framvältrande, uppfylld av timmerstockar och isstycken, såg den besynnerligt hemsk och hotfull ut.

Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig stund, och sågo på den rasande älven och allt det, som den fraktade med sig.

Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då. Den kom drivande med tvättbryggor och badhus. Och en liten stund senare kom den med båtar och spillror av sönderslitna flottbroar.

— Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämt, sade barnen. De voro en smula ängsliga, men ännu mycket mer glada över att något så märkvärdigt skulle komma att ske.

Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner. Den var ännu full med hö och halm och flöt på sitt tak som en båt på sin köl.

Men när sådana saker flöto förbi, kom stort folk också i rörelse. Man förstod, att älven hade gått över sina bräddar

4. — Lagerlöf, Jerusalem. I.49