sutto, kom in i det strömdraget, skulle det inte vara omöjligt, att han kunde få upp dem på land.
Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven. Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras gråt.
Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden med båtshaken. Då skyndade han ner till vattnet och började vada ut i älven.
Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av att det var någon, som ropade honom tillbaka: ”Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar, detta kan vara farligt för dig.”
Han besinnade sig ett ögonblick och undrade om han hade rätt att våga livet. Hustrun, som han en gång hade farit och hämtat i fängelset, hade dött under vintern, och alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket önskat att snart få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med livet för gossens skull.
— Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.
Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen, sträckte ut båtshaken och högg tag i den.
— Håll er fast! ropade han till de små, för i och med detsamma gjorde bryggan en stor sväng, och det knakade i alla dess plankor. Men det usla byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då släppte han bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av sig själv.
Han satte åter ner stången i älvbottnen och vände sig för att gå i land. Men härvid gav han inte akt på en stor timmerstock, som kom framrusande. Den tornade mot honom och träffade honom i sidan alldeles under armen. Det var en
