Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

förfärlig stöt, stocken hade kommit med våldsam fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet. Men han höll sig stadigt fast vid båtshaken och kom i land. Då han stod på stranden, vågade han knappast känna på sin kropp, hela bröstkorgen var visst sönderkrossad. Munnen blev genast full av blod. ”Nu är det slut med dig, Stor Ingmar”, tänkte han. Han kunde inte gå ett steg till, utan sjönk ner på strandvallen.

Det var de små räddade barnen, som gåvo alarm, så att folk kom till och han blev hemkörd.

Kyrkoherden blev hämtad till Ingmarsgården och stannade där hela eftermiddagen. När han kom hem på kvällen, gick han över till skolmästarns. Han hade erfarit saker under dagens lopp, som han kände behov att få tala om.

Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg, ty de hade redan fått veta, att Ingmar Ingmarsson var död. Prästen däremot gick med lätta steg och hade något visst ljust och klart över sig, när han kom in till dem.

Skolmästarn frågade genast om han hade kommit i tid.

— Ja, svarade kyrkoherden, men det var inte jag, som var nödvändig härvidlag.

— Var det inte? sade mor Stina.

— Nej, sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, han hade hjälpt sig lika bra utan mig.

Det kan vara tungt mången gång att sitta vid en dödsbädd, började han på nytt.

— Jojomän, jojomän, nickade skollärarn.

— Ja, och framför allt, då den dör, som är främste mannen i socknen.

— Just så, ja.

— Men allting kan också vara så helt annorlunda, än man tänker.

Härmed teg kyrkoherden en stund och satt och stirrade framför sig. Hans blickar lyste en smula klarare än vanligt bakom glasögonen.

— Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det märkvärdiga, som hände Stor Ingmar, då han var ung? frågade han.


52