Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

han. Han darrade litet på rösten, då han fortfor: Jag hade gärna velat stå där på bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar och se himmelen öppen.

Nu i dag, så snart de hade fraktat hem Stor Ingmar till gården, sade kyrkoherden, befallde han, att de skulle hämta Stark Ingmar, och de skickade genast bud till honom, på samma gång som de sände efter doktorn och efter mig. Men Stark Ingmar var inte hemma, han gick långt oppe i skogen och högg ved och var inte lätt att finna. De sände bud på bud efter honom, och Stor Ingmar låg och ängslades, att han inte skulle få se honom före sin död.

Det dröjde så länge, att jag hann komma och doktorn kom, men Stark Ingmar kunde de inte finna reda på.

Stor Ingmar frågade inte mycket efter oss andra. Han var döden nära. ”Jag ska snart dö, kyrkoherden”, sade han. ”Jag önskar bara, att jag innan dess kunde få se Stark Ingmar.”

Han låg på den breda sängen i lillkammaren, och den präktigaste bonad de hade var lagd över honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela tiden ut efter något, som var långt borta och som ingen annan såg. De tre små barnen, som han hade räddat, hade de lyft opp i sängen till honom, och de satt stilla, hopkrupna vid hans fötter. När han någon gång tog blickarna från det där, som han såg långt borta, föll de på barnen, och då log han med hela ansiktet.

Så hade de äntligen funnit reda på torparen, och Stor Ingmar tog åter blicken till sig och smålog, när han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i storstugan.

Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans hand och klappade den sakta, så frågade han honom:

”Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?” — ”Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen”, sa Stark Ingmar.

Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala. ”Jag går dit nu, jag”, sa han till Stark Ingmar. Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen. — ”Jag kommer efter, jag”, sa han. Stor Ingmar nickade åt

54