tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig för att gå över till mor Stina för att få tala med en glad och vänlig människa.
Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar.
Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in till kaffet.
De gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen, hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stod kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som Karin, då hon hade varit där.
— Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor Stina. Och Halvor tog upp ur fickan ett nytt silverur och visade. Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra. Han hade aldrig sett ett så gott arbete, sade han. Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.
Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på klockor.
— Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår mig på allting.
Ingmar tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt nu, då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla. Det
60
