— Var det inte Tims Halvor, som sitter här?
— Jo, det var det, sade han lågt.
— Ge då Halvor klockan sådan den är, sade mor Stina, det blir han bäst nöjd med.
Ingmar reste sig lydigt, tog upp klockan och strök över den med rockärmen för att göra den så fin, som den kunde bli. Sedan gick han med långa steg över golvet.
— Jag ska hälsa från far och lämna den här, sade han och räckte fram klockan.
Halvor hade suttit tyst och mörk hela tiden, och när gossen nu kom med klockan, lade han handen över ögonen, liksom ville han inte se. Ingmar stod där rätt länge och höll klockan framför honom. Slutligen såg gossen bort till husmodern och tycktes begära hjälp.
— Saliga äro de fridsamma, sade hon då.
Halvor sträckte ut ena handen for att visa klockan ifrån sig. Då sökte också Storm hjälpa till.
— Jag tänker Halvor inte kan begära bättre upprättelse, sade han. Jag har alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson hade fått leva, hade han nog för länge sedan gett Halvor den äreresning, som han förtjänar.
De sågo nu hur Halvor med den handen, som han inte höll för ögonen, nästan mot sin vilja grep ut efter klockan och drog den till sig. Och sedan han hade fått den i sin hand, stack han in den under både rock och väst och gömde den.
— Den klockan tar ingen ifrån honom, sade skolmästarn och skrattade, när han såg hur väl Halvor knäppte igen kavajen över klockan. Halvor skrattade också. Han reste sig upp, rätade på sig och andades djupt. Färgen steg på hans kinder. Han blickade omkring sig med glada, frimodiga ögon.
— Nu tror jag Halvor känner, att han har fått nytt liv, sade skolmästarns hustru.
Halvor stack nu handen innanför kavajen och tog fram sin egen nya klocka. Han gick över golvet bort till Ingmar, som åter hade satt sig vid bordet.
62
