Eljas brast i skratt där ute, och gossen blev så blek, när han hörde honom, att Karin skyndade sig att stänga dörren.
Efter detta hade Eljas Elof ändock blivit så pass tam, att han inte hindrade Karin att föra Ingmar ner till skolhuset.
Närmaste tiden efter sedan Halvor hade fått klockan, hade
han mycket folk i boden. Ingen bonde kom till kyrkbyn,
utan att han gjorde sig ärende in i Halvors bod för att få
höra berättelsen om Stor Ingmars klocka. Bönderna i sina
långa, vita pälsar stodo och hängde i timtal över boddisken
och vände sina allvarsamma, fårade ansikten mot Halvor,
medan han berättade. Alltemellanåt drog Halvor fram
klockan och visade den buckliga boetten och den spräckta
urtavlan.
— Jaså, det var där slaget träffade, sade bönderna och sågo för sig hur det gick till, när Stor Ingmar skadades. Ja, det är en stor sak för dig, Halvor, att äga den här klockan.
När Halvor visade klockan, släppte han den aldrig, utan höll fast i kedjan. Han lät ingen ta den ifrån sig ens för ett ögonblick.
En dag stod Halvor som vanligt med en krets bönder omkring sig. Han berättade och berättade. Till sist kom klockan fram. Genast blev det stor andakt och nästan tyst, medan klockan fördes från den ene till den andre.
Just medan detta pågick, kom Eljas in i boden, men uppmärksamheten var så fästad vid klockan, att ingen såg honom. Han hade också hört berättelsen om svärfaderns klocka och förstod genast vad som försiggick. Han var inte missunnsam mot Halvor, han tyckte bara det var löjligt att se honom och de andra stå så andäktiga omkring ett gammalt trasigt silverur.
Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo och hängde över disken, gjorde ett raskt grepp, fick klockan i sin hand och ryckte den till sig. Det var bara ett skämt av Eljas, han
