Halvor skulle märka, att hon var kär i honom. Och något måste hon ändå svara honom.
Till sist teg Halvor och stod och såg på henne. Karin steg upp liksom motvilligt, gick fram till Halvor och strök honom sakta över handen.
— Gud välsigne dig, Halvor! sade hon med bruten röst. Gud välsigne dig!
Hur försiktig hon hade varit, måtte dock Halvor ha märkt något, för han fattade raskt om hennes händer och drog henne till sig.
— Nej, nej! ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade bort.
Eljas flyttade nu till Halvor och låg i bodkammaren hela
sommaren. Halvor behövde dock inte länge ha besvär av
honom, för han dog redan på hösten.
Kort därefter sade mor Stina till Halvor:
— Nu ska Halvor lova mig en sak.
Halvor spratt till och såg upp.
— Halvor ska lova mig att ha gott tålamod med Karin.
— Visst ska jag ha tålamod, svarade Halvor undrande.
— Ja, hon är ju en, som är värd att vinna, även om man får vänta i sju runda år.
Men det var inte så lätt för Halvor att ha tålamod, ty han fick snart höra talas om att än den ene, än den andre friade till Karin. Detta började redan fjorton dagar efter Eljas’ begravning.
Halvor satt på sin trappa en söndagseftermiddag och betraktade dem, som kommo och gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att det var ovanligt många fina åkkärror, som foro förbi upp mot Ingmarsgården. I den första satt en av inspektorerna på Bergsåna bruk, efter honom kom gästgivarsonen från Karmsund åkande, och till sist kom Berger Sven Persson, en hemmansägare från grannsocknen. Denne var den rikaste bonden i Västerdalarne, en klok och högt ansedd man. Ung var han visserligen inte
72
