mer. Han hade varit gift och omgift och var nu änkling på nytt.
När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte sitta stilla längre. Han började gå framåt vägen, och snart var han över bron och på den sidan älven, där Ingmarsgården låg.
— Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har kört i väg, sade han. Han gick efter spåren, så småningom blev han allt ivrigare och ivrigare. Jag vet, att detta är dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas varning. Jag ska bara gå opp till gårdsledet och se vad de tar sig till där oppe.
Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i storstugan på Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner till missionssalen för att höra skolmästarn.
Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan att säga något. Friarna voro nästan obekanta med varandra, och var och en vaktade på något tillfälle att få gå ut i köket och tala ensam med Karin.
Så gick dörren upp, och ännu en främmande steg in. Ingmar Ingmarsson gick emot honom och tog honom fram till bordet.
— Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger Sven Persson.
Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom att göra en liten svängning med handen och sade i litet skämtande ton:
— Det var ju roligt att få råka en så beryktad man.
Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde sådant buller, att Halvor inte behövde svara.
Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det ögonblick Halvor kom. De började berömma och understödja varandra, det var, som hade de kommit överens om att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.
