— Det var en grann häst häradsdomarn kom åkande med i dag, började inspektoren. Berger Sven Persson tog upp leken och berömde inspektoren för en björn, som han hade skjutit förra vintern. Sedan prisade de båda gästgivarsonen från Karmsund för det nya boningshuset, som hans far satte upp. Till sist slogo de sig alla tre samman om att skryta med Berger Sven Perssons rikedom. De blevo mycket vältaliga, och med varje ord sade de Halvor, att han var en för ringa man att tänka på att mäta sig med dem. Halvor kände sig mycket obetydlig, han ångrade bittert, att han hade kommit.
Karin kom nu in med kaffe till påtåren. När hon blev varse Halvor, blev hon glad i första ögonblicket, men strax tänkte hon på hur illa det såg ut, att han kom och besökte henne så snart efter dödsfallet. Om han gjorde sig så bråttom, skulle folk nog säga, att han hade skött om Eljas sämre, än han hade bort göra, för att snart bli av med honom och få henne, Karin.
Hon hade helst velat, att han hade väntat en två, tre år med att komma, det hade varit lagom för att folk skulle ha förstått, att han inte hade gjort något illa vid Eljas av otålighet. ”Vad behöver han göra sig bråttom för?” tänkte hon. ”Han kan väl veta, att jag inte kommer att ta någon annan än honom.”
När Karin kom in, blev det tyst på nytt i rummet, och var och en tänkte bara på att se efter hur hon och Halvor hälsade på varandra. Det var inte mer än nätt och jämnt, att fingertopparna möttes. När häradsdomarn såg detta, gav han i glädjen till en liten vass vissling, men inspektoren slog till ett flatskratt. Halvor vände sig mycket stillsamt mot honom.
— Vad skrattar inspektorn åt? frågade han sakta.
Inspektoren kunde inte finna på något att svara i hast. Han ville inte säga något sårande, när Karin var inne.
— Han tänker på en jakthund, som driver opp haren, men låter en annan fånga den, sade gästgivarsonen med undermening.
74
