Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon ursäktande:
— Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo med bara kaffe, vi bjuder ingen spirituosa numera här i gården.
— Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade häradsdomarn. Inspektoren och gästgivarn tego, men de förstodo, att Sven Persson hade vunnit en stor fördel. Häradsdomarn började genast tala om nykterheten och dess nytta. Karin stod kvar och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden såg klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och bredde ut sig med stor vidlyftighet om brännvin och dryckenskap. Karin kände igen alla de tysta tankar hon hade haft om saken under dessa sista år och blev glad att finna dem delade av en så mäktig och klok man.
Mittunder samtalet såg häradsdomarn över till Halvor. Denne satt mulen och butter, koppen stod orörd framför honom. ”Ja, visst är det hårt för honom”, tänkte Berger Sven Persson, ”framför allt, om det är sant, som folk säger, att han hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var det ju en bra gärning att befria Karin från den förfärliga människan.” Och eftersom han tyckte, att han nästan hade vunnet spel, kände han sig vänligt stämd mot Halvor. Han fattade kaffekoppen, sträckte fram den och sade:
— Skål, Halvor! Du har säkert varit Karin här en god hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift med.
Halvor blev sittande stilla, stirrade honom rätt i ansiktet och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.
— Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.
Gästgivarsonen smålog och upprepade:
— Ja, ja, en riktigt god hjälp.
Innan de hade skrattat ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom köksdörren.
Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för
