förakt var det bittraste hon kunde lida. ”Nu ska han åtminstone se, att jag vill dela bördan med honom”, tänkte hon.
— Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte talat om saken ännu, efter jag så nyss har blivit änka, men nu tror jag, att det är bäst, att alla får höra, att jag hellre vill gifta mig med Halvor än med någon annan. Hon höll inne, därför att rösten darrade. Folk får säga vad de vill om detta, men Halvor och jag har inget ont gjort.
När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.
Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.
Halvor sade då med darrande röst:
— När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt annat.
Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte överge henne.
Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.
— Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, ty det vet alla, att den, som Karin Ingmarsdotter väljer, är fläckfri och otadlig.
