I SION.
Ingen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en smula självsäker. Där har han gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmänniskor under ett helt liv. Han ser, att alla bönderna leva på just det, som han har givit dem, och att ingen vet mer, än vad han, skolmästarn, en gång har lärt honom. Rår han så för, att han betraktar sockenborna som skolbarn, hur gamla de än bli, och att han tycker, att han är visare än alla andra? Ja, en sådan riktigt gammal skolmänniska har till och med svårt att behandla någon som vuxen, ty han ser var och en med hans barnautseende, med runda, gropiga barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.
Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade kommit att tala om frälsningsarmén.
— Det är ett bra besynnerligt påhitt, sade kyrkoherden, aldrig trodde jag, att jag skulle få se något sådant.
Skolmästarn såg strängt på kyrkoherden. Han tyckte, att denne talade rent otillbörligt. Han, prästen, kunde då väl aldrig mena, att en sådan galenskap skulle kunna komma till deras socken.
— Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med eftertryck på orden.
Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli att retas med honom.
— Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmén? sade han.
— Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan intet sådant otyg tränga in.
78
