sig orörliga. ”Hök Matts kommer för att tala om någon stor olycka”, tänkte de. ”Antingen är kungen död, eller också har vi fått krig, eller också är det några stackars människor, som har gått ner sig i älven och drunknat.”
Hök Matts såg dock inte ut, som om han hade ett sorgligt budskap att framföra. Han var högtidlig och upprörd, men ändå så glad, att han knappt kunde låta bli att småle.
— Jag vill tala om för skolmästarn och församlingen, sade han, att förra söndagen, då jag satt i min stuga med mitt husfolk, kom anden över mig, så att jag började predika. Vi hade inte för halkans skull kunnat gå hit ner och höra Storm, och vi satt och längtade efter ett Guds ord, och då kom det över mig, att jag kunde tala själv. Nu har jag predikat i två söndagar, och nu har de mina där hemma och grannarna sagt mig, att jag borde gå hit ner och låta höra mig av allt folket.
Hök Matts sade vidare, att han var förvånad över att predikogåvan hade kunnat falla på en så ringa man som han.
— Men skolmästarn själv är heller inte annat än en bonde, sade han tillitsfullt.
Efter denna inledning knäppte Hök Matts ihop händerna och ämnade genast börja predika. Men nu hade skolmästarn hunnit sansa sig från den första överraskningen.
— Är det Hök Matts’ mening, att han vill tala här nu genast? avbröt han.
— Ja, nog är det min mening, sade karlen. Han blev ängslig som ett barn, när han såg Storms mörka min. Ja, det var ju min avsikt att först be skolmästarn och alla andra om lov, sade han ödmjukt.
— Det är allt slut här för i kväll, sade Storm avgörande.
Den lilla, snälla karlen började bedja med tårar i rösten.
— Om jag bara kunde få säga några ord! Det är alltsammans sådant, som har kommit för mig, medan jag har gått vid plogen eller aktat på kolmilan, och nu vill det fram.
Men skolmästarn, som själv hade haft en så ärofull dag, kände ingen barmhärtighet.
