men vi får ingenting veta om de nya redskapen, som odlar Guds åker.
Skolmästarn började tro, att Kolås Gunnar inte hade menat så illa, som det hade låtit.
— Är det Gunnars mening, sade han och försökte skämta, att här ska predikas en annan lära än den lutherska?
— Här är inte fråga om någon ny lära, for nu Gunnar ut med vass röst, utan om vem som ska predika, och såvitt jag vet, är Matts Eriksson lika god lutheran som både skolmästarn och kyrkoherden.
Skolmästarn hade för en stund glömt bort kyrkoherden. Nu såg han ner på denne. Kyrkoherden satt stilla och orörlig med hakan mot käppkryckan och hade fått en helt besynnerlig glans i ögonen. Och Storm såg, att hans blickar stadigt vilade på honom och inte lämnade honom en sekund.
”Det hade kanske ändå varit bättre, om han inte hade kommit hit just i kväll”, tänkte skolmästarn.
Det föll honom in, att detta, som hände nu, var likt något, som han hade varit med om förut. Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen be om lov, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades och voro knappt styrbara. Något sådant var det, som hade kommit över församlingen denna kväll efter Hök Matts’ ankomst. Men skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var man att ta bukt på upproret.
”Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråkmakarna får prata sig trötta”, tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som stod bakom bordet med vattenglaset.
I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande oväder över honom, för nu började var och en besjälas av den tanken: ”Vi är ju alla lika goda som skolmästarn. Varför ska han ensam få säga oss vad vi ska tro och inte tro?”
Detta tycktes vara nya tankar för de flesta, men det hördes dock på talet, att de hade vuxit och grott inom dem,
84
