Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

alltsedan skolmästarn byggde missionshuset och visade dem, att en enkel och ringa man kunde våga utlägga Guds ord.

Om en stund tänkte skolmästarn: ”Nu har väl dessa ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att lära dem vem som är herre här i huset.”

Han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade med stark röst:

— Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett pladdrande? Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga.

Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.

— Skolmästarn glömmer, att vi är gamla karlar nu, sade de. Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår i katedern.

De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk.

Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om han såge något ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett barnet i varje människas ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala till dem.

Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn teg stilla och lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo i spetsen för anfallet. Hök Matts, som hade varit vållande till all oredan, steg upp gång på gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.

Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom. ”Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag

85