Gertrud tyckte bra om både Gabriel och Bertil, men vad Ingmar angick, kunde hon aldrig bli riktigt klok på vad hon kände för honom. Hon höll av honom, därför att han lärde henne läxorna och var henne lydig som en slav, men hon kunde också bli alldeles uttröttad på honom, därför att han var tafatt och långsam och inte förstod sig på att leka. Hon måste nog beundra honom, därför att han var flitig och läraktig, men däremellan kände hon ett djupt förakt för honom, därför att han aldrig riktigt kunde visa vad han dugde till.
Gertrud hade alltid huvudet fullt av lustiga fantasier och drömmar, som hon anförtrodde Ingmar. Var han nu borta ett par dagar, blev hon orolig och tyckte, att hon ingen hade att tala med. Men när han kom tillbaka, visste hon inte rätt vad hon hade längtat efter.
Flickan tog aldrig minsta hänsyn till att Ingmar var rik och av den bästa ätten i socknen, hon behandlade honom snarare, som om han vore en smula ringare än hon. Men när hon fick höra, att han hade blivit fattig, började hon gråta, och när han sade henne, att han inte tänkte på att vinna tillbaka gården, utan ville bli skolmästare, blev hon så ond, att hon knappt kunde styra sig.
Gud vet vad allt hon hade drömt, att han skulle nå upp till!
Barnen hos skolmästarns fingo en mycket allvarsam uppfostran. De höllos träget vid arbetet och hade sällan någon förströelse. Häri skedde dock någon ändring den våren, då Storm upphörde att predika i missionshuset. Då sade mor Stina stundom till honom:
— Nu, Storm, får vi lov att låta de unga vara unga. Tänk på dig och mig! När vi var sjutton år, dansade vi många nätter från solnedgång till daggryning.
En lördagskväll, då unge Hök Gabriel Mattsson och nämndemans Gunhild hade kommit på besök, blev det till och med dans i skolhuset.
Gertrud blev yr och vild av glädje över att få dansa, men Ingmar ville inte vara med. Han tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till honom för att locka honom från boken, men
88
