Ingmar satt butter och blyg och värjde sig. Mor Stina suckade, när hon såg på honom. ”Det märks, att han är av en gammal släkt”, tänkte hon. ”De säger, att sådana aldrig kan vara riktigt unga.”
De tre, som hade dansat, hade haft så roligt, att de talade om att nästa lördagskväll gå till en lekstuga. Till sist frågade de skolmästarns vad de tyckte om förslaget.
— Ja, om ni går till Stark Ingmars lekstuga, får ni lov för mig, sade mor Stina, där vet jag att ni endast råkar anständigt och välkänt folk.
Storm gjorde ett annat villkor.
— Inte låter jag Gertrud gå bort på dans, om inte Ingmar följer med och tar vård om henne.
Alla tre skyndade fram till Ingmar. Han sade tvärt nej, höll ögonen stadigt fästa vid bokstäverna och bara läste.
— Ja, det är inte lönt att be honom, sade då Gertrud i en så besynnerlig ton, att han måste lyfta ögonen och se på henne. Det var förskräckligt, så vacker Gertrud var efter dansen. Men munnen log spotskt, och ögonen gnistrade, då hon vände sig från honom. Det syntes tydligt hur djupt hon föraktade honom, som satt där ful och butter och inte förstod sig på att vara ung. Ingmar fick lov att skynda sig och säga ja, det var ingen annan råd.
Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och hennes mor i köket och arbetade. På en gång märkte Gertrud, att modern började bli orolig. Hon stannade spinnrocken och lyssnade mellan varje ord hon sade.
— Jag förstår inte vad det är, sade hon. Hör du ingenting, Gertrud?
— Jo, sade Gertrud, det är någon oppe i skolrummet.
— Vem skulle vara där så här dags? Och hör bara hur det tassar och rasslar och far runt från hörn till hörn!
Det rasslade och prasslade och stötte och for runt i den tomma skolsalen. Både Gertrud och mor Stina blevo hemska till mods.
— Det måtte ändå vara någon där oppe, sade Gertrud.
— Där kan ingen vara, och jag ska säga dig, att så här har det hållit på varenda kväll, alltsedan ni dansade.
