Gertrud förstod, att modern trodde, att det spökade efter dansen. Och om mor Stina finge den tron, så var det slut med all dans vidare för Gertrud.
— Nu går jag dit opp och ser efter vad det är, sade Gertrud, men mor Stina grep henne i kjolen.
— Vet jag om jag törs låta dig gå?
— Å jo, mor, det är bäst att ta reda på vad det är!
— Då ska vi åtminstone gå båda två.
De smögo sig tyst uppför trappan. Dörren tordes de inte öppna, utan mor Stina böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet.
Mor Stina stod där länge. En gång lät det, som om hon skrattade.
— Vad är det, mor? frågade Gertrud.
— Du kan se själv. Men var tyst bara!
Gertrud böjde sig ner och såg in. Bord och bänkar, som eljest upptogo hela rummet, voro sammanflyttade, det dammade förfärligt, och mitt i dammet for Ingmar Ingmarsson omkring med en stol i famnen.
— Har Ingmar blivit tokig? utbrast Gertrud.
— Tyst! sade modern och drog henne med sig utför trappan igen. Det är nog så, att han håller på att lära sig dansa. Han vill väl lära sig, så att han kan dansa i lekstugan, fortfor hon och småmyste.
Modern började skratta, så att hon skakade.
— Han hade så när skrämt livet av mig, sade hon. Gudskelov, att han också kan bli ung en gång. Och sedan, när hon hade skrattat ut: Nu säger du inte ett ord till någon människa om detta, du Gertrud!
Så blev det lördagskväll, och de fyra unga stodo på skolhusets trappa, färdiga att gå. Mor Stina höll på att mönstra dem. De voro så granna, att det lyste om dem. Gossarna buro gula sämskskinnsbyxor och gröna vadmalsvästar med röda ärmar. Gertrud och Gunhild hade vida, pösande, vita ärmar, stora, rosiga halsdukar täckte nästan hela livet, kjolarna voro randiga med en bård av rött kläde, förklädena stora och lika rosiga som halsdukarna.
90
