Och så hade björkarna i all hast sänt ut små gulgröna, kådiga blad, medan lönnarna tills vidare klädde sig bara med grön blom. Alarnas blad kommo fram så ofärdiga och skrynkliga, att de voro lika missfoster, men pilbladen gledo ut ur knopparna släta och välskapade från första stund.
Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom.
De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än över älven, än över stranden. Gråa albuskar och ljusgröna björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga färg.
På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i något han höll på att säga och kunde inte få fram ett ord.
— Vad står på? frågade Gunhild. Ingmar stod och såg framför sig alldeles blek. De andra sågo ingenting annat än en vid slätt, rutad av åkerfält och omgiven av höjder. Mittpå slätten låg en stor bondgård. I samma ögonblick föll det röda solnedgångsljuset på gården, alla fönster blänkte, och de gamla taken och väggarna glänste klarröda.
Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på Ingmar och drog de andra med sig.
— Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon. Det där stället är Ingmarsgården, han har visst svårt att se den. Han har inte velat gå hem på de sista två åren, alltsedan han blev fattig.
Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi gården fram till Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.
Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:
— Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem in på en gångstig, som slingrade sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan att beröra själva gården.
— Du, Ingmar, känner väl Stark Ingmar? frågade Hök Gabriel Mattsson.
— Ja, nog var vi goda vänner förr i världen.
92
