— Vet du om det är sant, att han kan trolla? frågade nu nämndemans Gunhild.
— Å nej, sade Ingmar, men litet dröjande, som om han till hälften trodde.
— Du kan gärna tala om vad du vet, fortfor Gunhild.
— Skolmästarn har sagt, att vi inte ska tro på sådant.
— Skolmästarn kan inte förbjuda någon människa att se vad hon ser och tro vad hon vet.
Ingmar fick stark lust att tala om hemmet. Alla minnen från barndomsåren trängde sig på honom, när han såg den gamla gården.
— Jag kan tala om för er något, som jag själv har varit med om, sade han. Det var en vinter, då far och Stark Ingmar arbetade med kolmilor långt borta i skogen. Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam vid milorna, så att far skulle få gå hem över helgen. Det blev ock bestämt så, och på julaftonen skickade mig mor till skogen med julmat åt Stark Ingmar.
Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden. Just som jag kom, hade far och Stark Ingmar fått en mila färdig. De hade slagit ut den, alla de heta kolen var utbredda på marken för att svalna. Det rök ur kolhögen, och där kolen låg tätt intill varandra, ville de fatta eld, och detta fick inte ske. Det var den farligaste stunden under hela kolningen. Far sa ock, så snart han fick se mig: ”Jag är rädd för att du får gå ensam hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna Stark Ingmar med detta.” Stark Ingmar gick på andra sidan kolhögen mitt i värsta röken. — ”Å jo, nog kan du gå, Stor Ingmar, jag har rett mig med värre saker.”
Om en stund började det ryka mindre ur kolen. ”Nu ska jag se vad det är för julamat mor Brita har skickat mig”, sa Stark Ingmar och tog ifrån mig matsäcksknytet. ”Kom nu, ska du få se hur fin bostad vi har, far din och jag!” sa han. Han visade mig kojan, där far och han bodde. Till bakvägg hade den en stor sten, men eljest var väggarna av granris och slanor. — ”Ja, ja, gossen min”, sa Stark Ingmar, ”du trodde nog inte, att far hade ett sådant kungligt slott att bo i i skogen. Här ska du få se på väggar, som
