gick bra, och aldrig varken förr eller senare har någon mila kommit i brand för Stark Ingmar.
Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud gick tyst, som om hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått och grått, endast inne i skogen syntes ett och annat vårblankt blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på ett troll.
Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. ”Han har blivit som en annan, sedan han har kommit in på hemmarken”, tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta vållade henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det. Hon ryckte dock genast upp sig, började skämta med Ingmar och frågade om han skulle dansa.
Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var ljus tänt där inne, de små fönsterna släppte väl in för knapp dager. Det ljöd fiolspel emot dem och tramp av dansande, men ändå stannade flickorna och undrade.
— Är det här? Kan någon dansa här?
De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.
— Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som den ser ut.
Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta, korta tröjorna for att dansa i de klargröna västarna med de röda ärmarna.
De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid dörren, och kommo in i stugan. Den första de sågo var Stark Ingmar. Han var en liten, tjock man med stort huvud och långt skägg. ”Han är nog släkt med tomtar och troll”, tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var väl för att inte vara i vägen för de dansande.
Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svarta av rök. Där funnos varken gardiner för fönsterna eller duk på bordet. Det märktes, att
