Sida:Johan Winbergs Kok-Bok-1761.djvu/177

man så stadigt mjölat på grisen, och han gått för stark eid, tils ögonstenarne begynna falla ut, och immen wil likasom med wåld tränga sig ut genom mjölet i öpningen på buken, då är han aldeles wal stekt, och behöfwer ej längre gå för elden. Med en tjäderivinge sopas då alt mjölet bårt, och en bit smör wikes in i en handduk. Dermed strykes öfwer grisen, hwilken, då smöret smälter, och drager sig i genom handduken, blifwer likafom glasserad. Detta bör göras, medan grisen går för stekelden; hwarefter han tages ner af spettet, och lägges på et fat. Då skäres först hufwudet af med en tunn och hwass knif, sedan delas han midt i tu längs efter ryggen och buken, båda halfworne läggas bredewid hwarandra, och hufwudet ofwanpå. Om grisen är rätt stekt, då mjölet sopas af honom, fall swålen wara hård och mör, samt rödbrun til färgen, och köttet innan för swålen så stekt, at det knapt kan skäras med en hwaß knif, utan at trasslas, All saft och sauce ligger in i grisen, hwarföre buken ej bör hållas ner, då grisen tages ned af spettet. Somlige Ängelsmän älska honom fylld med rifwit bröd och fint hackad Tysk salvia. Vid det grisen skäres up har man en tjock smörsauce tilreds, hwari man då lägger salvian, och rifna brödet, som legat i grisen.