klart, då det silas genom en swanskins duk. Sedan ställes en melon- eller reflad form snedt lutad, hwari slås et skedblad af detta röda geléet, och, när det styfnat, en slef Blanc Manger derpå. Så snart Mangern styfnat, slås åter en elelr 2 slefwar af det röda geléet, dock ej för mycket: ty ju tunnare det slås på Blanc Mangern, dess smalare blifwa streken, och dess bättre ser det ut. Härmed fortfares, tils formen är full, och det kallnat, så at Blanc Mangern blifwit nog styf, då formen wärmes öfwer et fyrhol, eller i kokadt watten. Dock är bäst, at stjelpa honom på et fat, doppa handdukar i kokhett watten, samt lägga dem ofwanpå och omkring formen tils Blanc Mangern blifwer genomwarm, och slipper ur formen på fatet. När denne Blanc Mangern är wäl marmorerad, så at de röda streken wisa sig snedt öfwer form-reflorna på öfra sidan, då han ligger på fatet, så hafwer han rätt wackert utseende. Grön marmorerad Blanc Manger göses på samma sätt, som föreskrifwit är, med den skilnad, at i stället för barbarissaft tages nu saft af winterkrasse. Man kan ock marmorera Blanc Mangern med både rödt och grönt, om så skulle tyckas. Härwid märkes, at dessa röda och gröna Geléer få ej wara lösare och hårdare, än Blanc Mangern:
Sida:Johan Winbergs Kok-Bok-1761.djvu/468
Den här sidan har korrekturlästs
