fånig blick, äro riktiga dårhushjon. Nej, Passepartout var en hederlig karl, med hyggligt ansigte, något utstående läppar, färdiga att läppja och kyssa, en beskedlig och tjenstaktig själ, med ett sådant der trefligt klotrundt hufvud, som man tycker om att se på en väns skuldror. Han hade blå ögon, liflig ansigtsfärg, ett fetlagdt ansigte med kindgropar, bredt bröst, stark, muskulös växt; också egde han en herkulisk styrka, som de gymnastiska öfningarna i hans ungdom på ett förvånande sätt utvecklat. Hans bruna hår var något motsträfvigt. Forntidens bildhuggare kände till tio sätt att ordna Minervas hår, men Passepartout kände icke mer än ett enda för att ordna sitt: tre hastiga kamsvängningar bara, och så var han gentilt klädd i håret.
Att bestämdt säga huruvida denna karls elastiska karakter skulle lämpa sig efter Phileas Foggs, det är någonting som icke den mest ursprungliga försigtighet vågar sig på. Var Passepartout i grund och botten en sådan ordningsmenniska af sig, som hans husbonde ville hafva? Man kunde ej säga det förr än man fått se det.
Efter att i sin ungdom ha fört ett kringstrykande lif, såsom kändt är, längtade han nu efter ro; efter att ha hört engelska gentlemens ordentlighet och till ordspråk blifna likgiltighet prisas, ville han försöka sin lycka i England. Men dittills hade lyckan icke varit honom bevågen. Han hade ej kunnat få fast fot någonstädes. Han hade varit anstäld i tio hus. I dem alla hade man varit besynnerlig, ojemn, sprungit efter äfventyr eller spatserat på gatorna, något som Passepartout icke kunde förlika sig med. Hans första husbonde, den unga lord Longsferry, medlem af parlamentet, blef ofta, sedan han tillbragt sin natt i ostronkällarne vid Hay Market, buren hem af poliskonstaplar.
