122
ogynsamma väderleken, fann honom alldeles lika lugn som förut.
Fix betraktade ej saken på samma sätt. Det gick bra, tyckte han, stormen fann han alldeles ypperligt på sin plats, ja, hans belåtenhet skulle ha gått öfver alla gränser om Rangoon blifvit tvungen att länsa undan för vinden. Alla slags uppehåll voro i hans smak, ty de skulle tvinga Mr Fogg att stanna några dagar i Hongkong — med ett ord: motvinden och vindstötarna gynnade hans spel. Han var visserligen sjösjuk, men hvad gjorde det! När kroppen vred sig under sjösjukans qval, fröjdades hans själ omätligt.
Hvad Passepartout angår, så anar man hur ond han skulle vara under denna pröfningens tid. Ända dittills hade allt gått så bra! Jorden och vattnet tycktes vara hans husbonde riktigt tillgifna, ångbåtar och jernvägar lydde honom, vinden och ångan förenade sig för att gynna hans resa. Hade missräkningarnas stund nu slagit? Passepartout ville ej lefva längre, det var som om de tjugo tusen punden skulle komma att plockas ur hans börs. Denna storm förargade honom, dessa vindstötar försatte honom i raseri och bra gerna skulle han ha velat piska detta uppstudsiga haf! Stackars gosse! Fix dolde noga för honom sin personliga tillfredsställelse och det var väl för honom, ty om Passepartout anat den hemliga orsaken till Fix’ belåtenhet, så skulle Fix icke fått det för trefligt ombord.
Passepartout vistades uppe på däck under hela den tid stormen rasade. Han kunde icke stanna qvar der nere; han klättrade i tacklingen, han hjelpte till med allt, vig som en apa, och riktigt förvånade besättningen. Hundrade gånger vände han sig med förfrågningar till kaptenen, styrmännen och matroserna, som icke