130
Fix och Passepartout förstodo, att de kommit in på en af dessa rökstugor, som flitigt besökas af stackars förslöade och utmagrade varelser, riktiga idioter, sådana åt hvilka krämarelandet England årligen säljer för två hundra sextio millioner francs af den olycksbringande artikeln opium! Ohyggliga millioner, samlade genom en af menniskonaturens hemskaste laster!
Kinesiska regeringen har visserligen försökt att göra slut på ett sådant missbruk genom stränga lagstadganden, men förgäfves. Ifrån det bruket af opium först var ensamt de förmögna klasserna förbehållet, har detsamma spridt sig ned till de lägsta, och nu är det för sent att hämma härjningarna bland dessa.
Man röker opium öfver allt och alltid i det kinesiska riket.
Män och qvinnor öfverlemna sig åt denna förskräckliga njutning och sedan de blifvit vana vid inandningen af bedöfningsmedlet kunna de ej mer undvara det, utan att få en ohygglig kramp i magen.
En stark rökare kan röka ända till åtta pipor om dagen, men han dör också efter fem år.
Det var således i en af dessa rökstugor, så talrika äfven i Hongkong, som Fix och Passepartout inträdt för att förfriska sig. Passepartout hade inga pengar på sig, men han antog sin kamrats artighet, som han skulle återgälda när det så fölle sig.
Två buteljer portvin reqvirerades och fransmannen var alls ingen kostföraktare; Fix var mera återhållsam och observerade Passepartout med största uppmärksamhet. Man pratade om hvarjehanda, isynnerhet om den förträffliga idéen af Fix att taga passagerarebiljett på Carnatic. Just när man talade om denna ångare, som skulle afgå mycket tidigare än ämnadt var, steg
