134
Agenten tog härvid fram ett papper ur sin plånbok och visade för sin följeslagare en fullmakt, undertecknad af direktören för centralpolisen. Passepartout blef förbryllad och betraktade Fix, utan att förmå få fram ett enda ord.
— Mr Foggs vad, återtog Fix, är blott en förevändning, med hvilken han lurat er och sina umgängesvänner i Reformklubben, ty han hade intresse af att försäkra sig om er, att göra er till sin medbrottsling, utan att ni visste af det.
— Men hvarför det då? frågade Passepartout.
— Hör mig! Den 28 sistlidne september begicks en stöld af femtiofem tusen pund i Englands bank af en person, hvars signalement man uppgifvit. Se här är signalementet — drag för drag mr Fogg.
— Det är omöjligt, skall jag säga er! utbrast Passepartout och slog sin dugtiga knytnäfve i bordet. Min husbonde är den hederligaste menniska i verlden.
— Hur kan ni veta det? svarade Fix. Ni känner ju honom icke en gång! Ni kom i hans tjenst samma dag han reste och han for sin väg brådstörtadt under en vanvettig förevändning, utan ressaker och förde med sig en stor summa i banknoter! Och ni vågar påstå, att han är en hederlig karl!
— Ja, ja, upprepade den stackars gossen som en maskin.
— Kanske ni vill bli arresterad som hans medbrottsling?
Passepartout stödde sitt hufvud i sina båda händer. Han var knappt igenkänlig. Han vågade icke kasta en blick på polisagenten. Phileas Fogg en tjuf! Han, Aoudas räddare! Han, den frikostige, dugtige karlen! Och ändock sådana antaganden om honom! Passepartout
