försökte bortjaga de misstankar, som smögo sig in i hans själ. Han ville icke tro på sin husbondes brottslighet.
— Nå, men hvad vill ni då att jag skall göra? sade han till polisagenten med verklig ansträngning.
— Jo, svarade Fix, jag har följt efter mr Fogg ända hit, men jag har ännu icke erhållit arresteringsordern. Ni skall derför hjelpa mig att hålla honom qvar i Hongkong...
— Jag! skulle jag...
— Och då delar jag med er premien på två tusen pund, som utfästats af Englands bank!
— Aldrig! svarade Passepartout, som ämnade resa sig men föll ned igen, han kände att hans förstånd och hans krafter på en gång sveko honom.
— Monsieur Fix, sade han, sluddrande på målet, om också allt det der som ni nu sagt mig skulle vara sannt... om min husbonde skulle vara tjufven som ni letar efter ... som jag säger nej till... så har jag... så är jag i hans tjenst... jag har sett honom vara en god och ädelsinnad man ... Förråda honom ... aldrig ... nej, icke för allt guld i verlden... Jag är från ett land... från ett land... der man icke äter den sortens bröd...
— Ni afslår då?
— Ja, jag afslår.
— Låtsas då som om jag ej sagt någonting och låtom oss dricka!
— Ja, låtom oss dricka!
Passepartout kände, att han allt mer och mer blef öfverväldigad af ruset. Fix, som beslutit att till hvad pris som helst skilja honom från hans husbonde, ville göra saken grundligt. På bordet lågo några pipor,
