tons, skarp i bogen, med smäckra former; den såg ut som en kappseglingsyacht. Kopparförhydningen blänkte, ombord var messingen blankskurad, allt synligt jern var galvaniseradt, däcket hvitt som elfenben — allt antydde, att skepparen John Bunsby var en karl som ville ha fint ombord på sin båt. De båda masterna voro styft akterstagade, segel af alla slag funnos, så att finge man bidevind skulle det gå raskt undan. Också hade båten vunnit flera pris vid kappseglingar mellan lotskuttrar.
Besättningen på Tankadère utgjordes af skepparen John Bunsby och fyra man. De voro djerfva, bepröfvade sjömän, som i det svåraste väder gåfvo sig ut för att hjelpa fartyg som voro nödställda, ty de voro mycket hemmastadda i dessa utomordentligt vidsträckta farvatten. John Bunsby, en karl om fyrtiofem år eller så, starkt byggd, brunstekt, med liflig blick, energiska ansigtsdrag, kunnig, tycktes det, i sitt yrke, skulle ha ingifvit förtroende åt hvem som helst, äfven den mest förskräckte.
Phileas Fogg och mrs Aouda kommo ombord. Fix var redan der. Akter ut var en kapp och genom den kom man på en trappa ned i en fyrkantig salong. Kring salongens väggar stodo soffor. Midt i salongen stod ett bord, på hvilket fanns en stor lampa, som följde med fartygets slingringar. Det hela var litet, men mycket snyggt.
— Jag är ledsen att inte kunna bjuda på någonting finare, sade mr Fogg till Fix, som gjorde en bugning utan att svara något.
Polisagenten erfor en viss känsla af förödmjukelse af att på detta sätt begagna sig af mr Foggs artighet.
— Helt visst är han en skurk, sade han, men verkligen en mycket artig skurk.
