148
kastade om på sydost. Lotsen lät sätta till bramsegel, men efter två timmar måste han taga in dem igen, ty vinden friskade dugtigt till ånyo.
Mr Fogg och den unga qvinnan, som lyckligen undgått sjösjukan, åto med god aptit konserverna och biscuiten, som funnos ombord. Fix blef inbjuden att deltaga i deras måltid och antog bjudningen, ty han visste att barlast var nödvändig både för magar och båtar — men nog bar det emot alltid. Att resa på denne mans bekostnad och äta af hans mat — det var då icke så vackert handladt. Han åt således mycket brådskande, men åt gjorde han i alla fall.
Sedan måltiden var slutad ansåg han sig böra taga mr Fogg afsides och sade:
— Mister...
Vid detta »mister» knottrade sig skinnet på hans läppar och han gjorde våld på sig för att icke lägga handen på »misters» rockkrage.
— Mister, ni har varit mycket artig genom att bjuda mig på resan med fartyget. Men ehuru mina tillgångar ej tillåta mig att uppträda så storartadt som ni, så tänker jag dock betala min del i...
— Låtom oss ej tala om den saken, svarade mr Fogg.
— Jo, ty jag...
— Nej, sade Fogg i en ton, som ej tillät något svar. Det der ingår i de allmänna omkostnaderna.
Fix bugade sig, han var nära att qväfvas, han gick för-ut och slog sig ned der; icke ett ord mer yttrade han den dagen.
Man seglade raskt framåt och John Bunsby hyste godt hopp. Flera gånger yttrade han till mr Fogg, att man skulle vara framme i Shanghai vid den tid som
