sigte. Tankadère var den enda som måste hålla ut på hafvet.
Vid middagstiden visade sig några tecken till att stormen ville stillna något och när solen sänkte sig vid horisonten blefvo dessa tecken tydligare. Passagerarne, som voro alldeles uppgifna af oro och förskräckelse, kunde taga sig något till bästa och njuta någon hvila. Natten var jemförelsevis lugn. Lotsen satte åter till segel, men med ref i dem. Kutterns fart blef betydlig. Följande dagen, den 11, i dagningen fick man känning af kusten. John Bunsby kunde försäkra, att man ej hade fullt hundra mil till Shanghai.
Hundrade mil! Och man hade blott denna dag på sig för att tillryggalägga dem! Samma afton måste mr Fogg anlända till Shanghai, om han icke skulle komma för sent att följa med ångaren till Yokohama. Hade ej stormen kommit, under hvilken han förlorade flera timmars tid, hade han i detta ögonblick ej varit på mer än 30 mils afstånd från hamnen.
Brisen blef märkbart svagare, men lyckligtvis blef hafvet på samma gång lugnare. Kuttern satte till alla segel som den möjligen kunde föra, och hafvets skum yrde framför bogen.
Vid middagstiden befann sig Tankadère på blott 45 mils afstånd från Shanghai. Ännu återstodo sex timmar för att hinna hamnen innan Yokohama-ångaren afgick.
Farhågorna voro lifliga ombord. Man ville ovilkorligen komma fram i tid. Alla, Phileas Fogg undantagen, kände sina hjertan klappa af otålighet, Kuttern måste segla i medeltal nio mil i timmen, men vinden blef allt knappare. Det var en oregelbunden bris,
