160
hvilka alla fransmannen var så främmande som om han blifvit hufvudstupa inkastad i hottentotternas land.
Passepartout hade dock en utväg: det var att anlita de franska och engelska konsulaterna i Yokohama; men han ville ej berätta sin historia, som stod så nära i samband med hans husbondes, och innan han kom så långt skulle han ha uppbjudit allt för att kunna reda sig.
Efter att ha spatserat genom den europeiska delen af staden, utan att slumpen på minsta sätt varit honom gynnsam, gick han in i den japanesiska delen, fast besluten att om det gällde bege sig af ända till Yeddo.
Benten kallas i Yokohama den stadsdel, som bebos af infödingarne, och Benten är namnet på en hafsgudinna, som tillbedes på de angränsande öarne. Der i Benten sågos beundransvärdt vackra cederträdsalléer, portaler af en besynnerlig arkitektur, broar kastade ut midt ibland bamburör och högstammiga växter, tempel öfverskuggade af sekelgamla cedrar, vegeterande buddah-prester och anhängare af Confucius, obeskrifliga gator, der svärmar af barn med röda kinder lekte bland små hundar med korta ben och gula kattor utan svans, ofantligt lata och smeksamma.
På gatorna krälade det af folk, som oupphörligt kom och gick: prester i procession, hvilka slogo på entonigt ljudande trummor; jakuniner, tull- eller polisbetjenter med spetsiga lackerade hattar och med två sablar i gördeln; Taikuns soldater klädda i blårandigt bomullstyg och beväpnade med flintlåsgevär; Mikados lifvakt i vida sidenjackor, harnesk och kjolar; andra militärer uniformerade på helt annat vis, ty i Japan är krigaryrket lika mycket aktadt som det i Kina är föraktadt. Vidare kommo allmosesamlare, pilgrimer i långa rockar, simpla civilpersoner med glänsande
