ebenholtzsvart chevelyr, med stora hufvuden och långa i lifvet, med smala ben och ansigtsfärgen varierande från kopparröd till bländhvit, men aldrig gul sådan som hos kineserne, från hvilka japaneserna väsendtligt särskilja sig. Slutligen åkdon, palankiner, hästar, bärare, bärstolar täckta med segelduk, bärsängar af bamburör, allt det der bars med korta steg på ben med små fötter, klädda i tygskor, halmsandaler eller trätofflor; qvinnor, föga vackra, med hopklämdt bröst, svärtade tänder, enligt gällande mode, och bärande den nationella drägten »Kirimon», ett slags nattrock ombunden med ett sidenskärp, hvars långa ändar äro knutna bak på ryggen i en extravagant rosett — ett mode, som parisiskorna tyckas ha lånat af japanesiskorna.
Passepartout promenerade några timmar i denna brokiga hop, han begapade de besynnerliga, rikligt försedda butikerna; bazarerna, i hvilkas fönster de japanska guldsmedernas arbeten voro framlagda; restaurationerna, ornerade med vimplar och flaggor, i hvilka han ej fick inträda; och dessa théhus, i hvilka man dricker en full kopp varmt, välluktande vatten, samt »saki», en dryck beredd af risgryn; röksalonger, i hvilka man röker fin tobak men icke opium, hvars begagnande är nästan okändt i Japan.
Den hederlige Passepartout befann sig snart ute på landsbygden, midt ute på de ofantliga risfälten, prunkande med blommor som just utvecklade sina sista blommor och utsände sina sista parfymer — yppiga kamelior, som växte bland bambu-, körsbärs-, plommon- och äppleträd, hvilka japaneserna odla mera för blommornas än för frukternas skull, och som af flaxande åkerspöken skyddas för att bli bortpickade af sparfvar, dufvor, korpar och andra gluspska foglar.
